Det som hjälpte mig allra mest, förutom de rekommenderade 100 milen träningscykling den här helgen, var mitt fokus på delmålen, utan dem hade jag säkerligen brutit någonstans i motvinden mellan Gränna och Jönköping.
Det går inte att efter att ha cyklat åtta mil, tänka på att man har 22 mil kvar, det får en verkligen att tappa sugen när man fryser, det är mörkt och man börjar bli trött och hungrig. Däremot att fokusera på de kommande tre milen till nästa depåstopp och vila kändes klart mer överkomligt. Tre mil är lika långt som min "vanliga" runda hemma, så det var något att relatera till. Genom att bara fokusera på nästa en och en halv timme i taget lyckades jag undvika tankar om hur ont det skulle göra i förskott. Varje delmål firade jag som en seger, en stunds vila, något att dricka och äta, en titt på kartan för att bestämma nästa delmål och sedan nytt fokus.
Plötsligt visade sig skylten som talade om att jag var halvvägs. Jag var inte längre på väg bort utan på väg hem! Då vågade jag för första gången släppa fokus på vägen och titta ut över det glittrande vattnet och på silhuetten på andra sidan. Det är svårt att beskriva känslan av att veta att jag tidigare på dagen cyklat där långt, långt borta.
Nytt fokus till nästa depå och nästa efter den. Så efter vad som kändes en allt för lång tid såg jag den första tvåsiffriga skylten i väggrenen, 90 km till mål. Det var en stor seger för mig, nio mil kändes överkomligt, det har jag cyklat tidigare, så nu var det helt okej att börja nedräkningen. Fortfarande lät jag mig inte tänka på hur många fler timmar på cykeln som det faktiskt innebar, med tanke på hur ont jag började få, skulle det ha varit en dum idé.
Med tre mil kvar insåg jag med ens att jag skulle fixa att ta mig runt, det var en intensiv känsla av lättnad som gjorde mig tårögd. Att få se radiomasterna i Motala avteckna sig på himlen med drygt en halv mil kvar, gav nya krafter och med ens gick det lättare att tränga undan tankarna på att stanna och vila. Jag har aldrig känt mig så stolt som när jag rullade in i målfållan på Vätternpromenaden efter femton timmars ansträngning.
Jag har insett att jag faktiskt är bra på att sätta upp delmål och att fokusera på dem när det gäller att prestera på långa sträckor. Det ska jag försöka införa lite mer i min ekonomi också. Hittills har målet hägrat långt där borta och det har känts både ouppnåeligt och nedslående. Med lite mer uppmärksamhet och firande kommer nog vägen mot ett liv i balans att bli roligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar